alabasterros

Är det en egenskap jag önskar mig av hela mitt hjärta så är det mod. Jag surfar runt och läser i så många bloggar och i mailinglistor om människor så med all säkerhet mår lika dålig psykiskt som jag men som ändå LEVER. De har inte gett upp, vikt sig för ångesten!
Jag har ju för helsicke bara kurat under min filt länge nu. Jag är rädd, ångestfylld, skräckslagen. För tomheten, ensamheten, döden (Både den fysiska och själsliga).
När Benazir Bhutto (Kan vara felstavat) dog så var den starkaste tanken som fyllde mig "Shit vilken modig människa)! Hon visste hur hotat hennes liv var och ändå kom hon tillbaka till sitt land. Tog risken! Jag beundrar henne så mycket. Henne och alla andra starka, modiga människor.

Ångesten har tagit ett grepp om mig sista tiden. Jag känner den så väl men trodde liksom att den hade lämnat mig. Hela hösten har jag varit lycklig. Eller relativt lycklig. Men jag borde ha tagit vara på den lyckan. Vad är det som gör att det är så svårt att glädja sig åt saker förrän de är över?

Jag har gått ner 61 kilo på ett år och det kanske kan vara en liten förklaring till varför jag mår så dåligt. Jag menar även om jag är glad för det (För DET är jag!!), så är det ju en väldigt stor förändring i kroppen. 61 kilo är ju typ, en hel människa. Har haft massa konstiga kroppsliga symptom. Kramper och muskelryckningar. Darrningar och värk. Kan kanske ocså vara en biverkan på mediciner jag äter. (För att lindra ångesten , bevars). Ett preparat, Lyrica, har jag hittat massor med information om neurologiska biverkningar om. Jag hoppas i alla fall att det kan vara förklaringen.

- Får jag hoppas, Ångest?

Jag tittar på TV mer och mer sällan. Det är så otroligt få program som förmår fängsla mig. Oftast sitter jag framför TVn och tänker på helt andra saker, och inte ens tänkandet kan jag lägga på plus kontot eftersom ljud och bild tränger igenom tillräckligt för att tankeskärpan ska bli minimal.

Men i stället har jag upptäckt radion. P1! Av någon anledning fungerar radio mediet bättre för mig. Jag klarar att både lyssna och utföra mer handgripliga sysslor samtidigt. Och programmen fascinerar mig varje dag. Jag får nya ideer. Uppslag till nya intresseområden. Lust att utforska saker som jag aldrig förut ens har vetat existerat. Som Västerbottens polska. Det låter som någonting jag bare måste prova på om mina artros knän tillåter! Jag måste komma ihåg att ha anteckningsblock och penna i närheten när jag lyssnar så jag inte glömmer någon godbit till ny information. Jag älskar det!

Jag har varit lat med att uppdatera bloggen. Erkänner rakt upp och ned. Men jag har ett skäl faktiskt. Jag har skaffat kattunge. Och hon upptar betydligt mer tid än jag trodde innan. Plus att hon väcker mig på nätterna. Men jag älskar henne också. Ja mer än radion faktiskt :-)

Läste i DN på nätet att Göran Hägglund vill att det ska bli lättare att tvångsvårda psykiskt sjuka. Ok, men hur blir det med alla de psykiskt lidande människor som faktiskt VILL ha hjälp då? Är det bara människor som är så dåliga så att de saknar sjukdomsinsikt och därför måste vårdas med tvång som ska få hjälp? Psykiatrin i Sverige idag gör mig illamående. När människor som mår så dåligt så att de bönar och ber om att bli inlagda blir hemskickade. När människor som efter tablettöverdoser och magpumpning eller ihopsydda handleder blir nekade att få inneliggande vård pga bristande resurser. När man om man har tur får stanna tre dygn och sen blir ivägskickad kanske dubbelt så smärtande som när man kom. Jag är ledsen men jag har fullständigt förlorat tilltron till psykiatrin. Jag emotsäger inte att tvångsvård av vissa kan vara nödvändigt. Men snälla rara, se också till att de som söker hjälp kan får det!

 Att förminska magsäcken är något av det bästa jag har gjort!
Jag vägde mig idag och har gått ner 6! kilo på 3 veckor, sammanlagt nu 42 kilo sedan December. Och jag bantar inte. Jag går inte på diet. Utan jag följer helt enkelt min kropps signaler. Jag kan bara äta pyttesmå portioner och för mycket fett och socker gör mig sjösjuks-illamående. Alltså gör jag det jag mår bra av och går ner i vikt utan att pinas.
Dessutom finns det en massa andra orsaker till att jag rent ut sagt känner mig lycklig! Jag vågar knappt skriva de orden. Kan det inte straffa sig att vara rå lycklig? Och dessutom över en så ytlig sak som viktminskning? Fast jag tror egentligen inte det. För helt ytligt är det ju inte. Vikten påverkar hälsan, både psykiskt och fysiskt, och att människor är vid god hälsa drar hela samhället nytta av. Jag tror faktiskt att min glädje har ynglat av sig lite till de flesta jag har stött på idag. Så jag tänker unna mig att vara lycklig ett tag :-)

Har sen ett par dagar inte längre någon dagstidning. Jag har haft DN ganska länge nu, och gillar den, men ekonomin tillåter inte den extravagansen längre.
Jag har ett svagt minne av att jag har läst någon slags "budgetplanering" från socialstyrelsen där dagstidning ingick även om man levde på existensminimum. Hmm ok som så mycket annat handlar det väl om prioriteringar. Jag önskar bara att jag visste vad jag skulle prioritera bort för att kunna behålla DN. Det går nog att lära sig att äta billigare. Jag skulle vilja gå någon riktig gammaldags "husmorsskola" för att lära mig grunderna och att ta till vara resurserna.
Idag stekte jag havregrynsgröt som var kvar sedan igår efter att ha läst ett tips om det, men fy fasiken så hemskt det smakade. Totalt flottigt och smaklöst. Ick!! Nästa gång ska jag värma upp den i mikron istället.

Nu ska jag lägga mig på sängen och läsa serier ett tag. Jag har snöat fast ordentligt på Rocky och Nemi och en engelskspråkig oöversatt serie som heter "black hole". Författaren till den heter Charles Burns och den är kanonbra. Måste söka efter fler titlar av honom.

Ja jag är fruktansvärt lat. Jag visste redan innan att det skulle bli stora luckor i min blogg p.g.a akuta fall av lättja, och nu är det bevisat. Men jag vill vara produktiv. Jag vill skriva och komponera och sylta och borsta katten....Och om jag vill varför blir det då inte så? (Ok borsta katten kommer jag att göra. Hon ska inte behöva lida. I promise!)

Nu har jag gjort ett löst sammansatt schema på saker som jag vill göra, har tid att göra men som har en tendens att kuvas av lättjan. Från och med i morgon ska jag köra! Jag måste fixa det. Jag är inte trött. Tvärtom har jag fått mer och mer energi efter magsäcksoperation och viktminskning. Utan det är bara det att jag tenderar att konsumera betydligt mer än jag producerar. Men nu ska det bli ett slut på det. Jag har till och med lagt in diverse kroppslig träning i schemat. He he he det kommer att bli så kul...hoppas jag!

Har precis ätit, men har ännu inte lärt mig vad jag inte tål. Eller lärt mig förresten. Kanske är det så att jag testar. Vill ha gott, sött, fett.....Nu gjorde jag en korvröra med grädde. Jag hoppas inte min dietist läser det här ha, ha, ha.
Synden straffar sig ofta direkt. Nu måste jag gå och lägga mig på sängen en stund,  och vänta på att illamåendet ska lindras.
Ack och ve ;-)

En av de sakerna som fått mig att tveka till att skriva blogg har varit min ambivalens. Vad ska min blogg handla om? Vad ska jag välja att begränsa mig till? Jag känner mig så spretig!!

Jag är kvinna och förtidspensionär och kristen och magsäcksopererad och rebellisk och gothblodig och punkhudad och djurkramare och.....Vad ska jag välja??

Men nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte välja. Jag tänker inte begränsa mig. Det här tyder förmodligen på omogenhet (mycket troligt), men då får jag väl lägga till omogen i listan då. Nevermind.:-)
Sen är jag dessutom bekväm av mig, och dålig på att få tummen ur och fullfölja saker och ting. Så det ska bli spännande att se hur länge den här bloggen får existera. Eller hur lång tid som går mellan inläggen. Men vem vet: Jag kanske kan överraska mig själv! ;-)